Tack för recensionsexemplaret Svenska litteratursällskapet i Finland!
Ända fram tills coronaviruset tog makten över världen kändes resande kanske för många, inklusive mig själv, som en självklarhet. Något som man tog för givet att är möjligt att göra då man känner för det. I vissa fall var det inte ens särskilt dyrt tack vare lågprisflygbolag och olika varianter av billiga boendealternativ. Men ibland blir man uppmärksam på att inte ta något för givet, ej heller resande. Och resande har heller inte i alla tider varit en självklarhet. Det är först på 1950-talet som massturismen fick sin början, läser jag i den nyligen publicerade boken ”Med kamera och koffert. Resefotografier före massturismen” (red. Sanna Jylhä & Marika Rosenström).
I boken finns drygt 160 resefotografier ur Svenska litteratursällskapets arkiv samlade. Bilderna är tagna av 13 finländska resenärer mellan 1890-talet och 1960-talet, alltså en tid då resande var få förunnat och en kamera något som inte fanns i fickan hos vem som helst.
Boken inleds med en kort historik över det finländska resandet och resefotograferandets historia, skrivet av docent Laura Hollsten och FM Maria Åsvik. Därefter följer tretton kapitel som alla presenterar olika resor. Varje kapitel inleds med lite bakgrund om resenären i fråga, varefter det följer några sidor med personens resefotografier. Resorna börjar från Franska Rivieran kring sekelskiftet 1900 och fortsätter sen till bland annat Java, Transkaspien, Kina, Japan, Tyskland, Amerika, Indien, Afrika, Iran och Sydeuropa.
I boken presenteras en rad olika personligheter från olika samhällsklasser. Där finns adelsfamiljen Wallenberg, som tillbringade vintrarna på Franska Rivieran kring sekelskiftet 1900. Medicinekandidaten Harald Furuhjelm och hans holländska fru Ida, som år 1900 besökte te- och sockerplantager på Java, varefter de öppnade Java Théaffär i Helsingfors. Konstnären Harald Gallén (vars far var halvbror till Axeli Gallen-Kallela), som 1914 reste i Fjärran Östern för att hitta motiv till sin konst. Eduard Paulig, som gjorde sitt livsverk inom kafferosteriet Oy Gustav Paulig Ab och år 1927 gjorde en fem månader lång affärs- och studieresa till Amerika. Den österbottniska småbrukarsonen Edvin Eklund, som for till Kanada för att arbeta med skogsavverkning åren 1929–1935. Sjuksköterskan Werna Ulfves, som i slutet av 1950-talet började göra turistresor till olika länder i Europa. Och många fler.
Det som slår mig när jag bläddrar i boken är att resande på den här tiden var mycket långsammare än det varit under de senaste årtiondena. Ofta reste man antingen med tåg eller fartyg vilket gjorde att själva förflyttningen till destinationen tog sin tid, och sen tillbringade man också en längre tid framme i resmålet.
Och detta med ett långsammare resande är ju faktiskt också något som numera blivit mer eftersträvansvärt i och med att resandets, och framför allt flygandets, negativa effekter på klimatet uppmärksammas allt mer. Många vill dra ner på mängden flygande och istället förflytta sig land- eller havsvägen. Det känns inte heller helt osannolikt att folk i framtiden kommer att stanna längre vid resmålet och göra färre resor i och med det ökade distansarbetet. Så frågan är, har vi nu nått en punkt då vi håller på att gå tillbaka till sätten man reste på förr?
